Khataclimici China Doll

Vet inte om det är ljuset, eller värmen, eller alla tankar som snurrat på sistone. Men jag sover (ännu) sämre än vanligt.
"det är mycket nu", som Stefan Sauk säger i Lorry. Mycket av det är bra saker, men det som är mindre bra tar väldigt mycket energi och tankekraft i anspråk. Att bo som jag gör.. det TÄR. Jag har små fristäder här och där hos några nära och kära, men jag är aldrig ensam någonstans, någonsin. Det kliar och skaver mot insidan av min hud. Och tröttare blir jag, av tanken på att det enda som finns att göra är att ta ett djupt andetag och härda ut ett tag till. Om jag åtminstone visste NÄR det skulle ske en förändring, så skulle jag kunna bocka av dagarna i kalendern en efter en. Men jag vet inte, för Matts med två t:n har inte bestämt något. Än. Idag lät han hälsa att han skulle fatta ett beslut "inom de närmaste dagarna". Hurry curry Mattsiponken..

Så; förlåt mig om jag verkar trött och distanserad och ständigt någon annanstans än där jag befinner mig. Jag trivs i sällskapet och roas av aktiviteterna, men förmår inte helt koppla loss vardagen.

Och ärligt talat är jag orolig för hur det kommer bli i sommar, när jobbet och jag tar semester från varann. Vad ska uppta mina tankar och min tid då? Med facit i hand så vet jag att jag mår bäst av att inte umgås alltför intensivt med mig själv. Det blir tankesnurr som blir knas som aldrig kan leda till något konstruktivt.

Som ett irrbloss känner jag mig. Litegrann, iallafall. Just nu är min högsta önskan att få något som är MITT, någonstans dit ingen annan är välkommen utan min inbjudan. Jag vill packa upp mina åttioelvatusen kartonger, beställa dammsugarpåsar, ordna böckerna i hyllorna. Fylla skafferiet med saker som är bra att ha hemma. Aldrig vara utan ketchup. Sova i lugn förvissning om att ingen kommer se mig, om jag inte vill. Ta ett bad med öppen dörr och veta att ingen förutom katterna kommer låta sin närvaro skönjas. Bara VARA, helt enkelt.
Jag är trygg i mig själv, men någon yttre trygghet har jag inte just nu. Om jag inte vore så förbannat trött så kanske jag vore mer nervös, men nu är det mest bara "brynanuppafjässaspånken tjofaderittan" ungefär, allt blir bara ett enda surr som jag inte orkar med, så jag sätter in propparna i öronen och vänder ryggen mot dörröppningen, mot resten av världen.

Och vad gör jag om Matts med två t:n säger Nej? Bor i en kartong utanför Riksdagshuset och vägrar flytta på mig innan jag fått någonstans att bo? Spikar upp en hängmatta under Västerbron och ligger där och ångestsvettas av min höjdskräck?

Det är faktiskt så jobbigt att föreställa sig möjliga scenarios att jag medvetet låter bli att tänka på det. Jag tror inte att jag (eller min omgivning) orkar med en så djup dipp som jag hade i vintras, inte så här nära inpå.

FRID NU! Vila nu. Snälla, låt mig?