can you see me now

Det var ett tag sen.

Drygt fem månader.

En hel del har hänt, samtidigt som det känns som att inget särskilt inträffat. Tiden har gått fort.

Jag bor inte längre hatbo. Jakobsberg är ett avslutat kapitel i mitt liv. Det tackar vi för. Nu bor jag väntbo.
Kärleken finns kvar och växer sig starkare och starkare. <3 Nina <3
Även K14, T13 och B3 har sina platser i det innersta av mina innersta rum, där jag förvarar min familj.
Inte nödvändigtvis dem jag har blodsband till, utan dem jag valt att inkludera i mig och mitt. Blodsband eller icke.

Hästarna återvände till mitt liv, först i form av Cemona, ett vackert och klokt halvblodssto. Sedan blev det Enya, en fullblodskorsning alldeles i början av sin karriär som ridhäst.
Tyvärr har Enya flyttat och Cemonas ägare flyttat om bland sina hästar och medryttare, och jag som var senast tillkommen står på "väntlistan". Letar ny mysig hästkompis.

Jobbade mitt andra och sista år som volontär för Stockholm Pride i somras. Visserligen både roligt och utvecklande, men ändå. Är inte ens säker på att jag kommer att besöka nästa års Pride. Det känns inte riktigt som ett forum som speglar mina intressen, även om det är väldigt mångsidigt. Trots allt så är jag ganska passivt intresserad av det här med genus, kön och HBTQ. Jag identifierar mig inte med homo/bi/trans/whateversexuella som grupp, bara för att jag råkar vara lesbisk. Inte heller identifierar jag mig med alla ridsportutövare, filmtittare eller Scrabble-spelare. (missade förresten årets Scrabble-SM i Uppsala p.g.a. att jag var sjuk i - SVININFLUENSAN! Så j-a töntigt liksom)
Kort sagt; jag tycker det är roligare att nörda för mig själv än att nörda i grupp. Eller med rätt sällskap vid rätt tillfälle. Och rätt sällskap väljer man ju företrädesvis själv.

Blev hittad av en katt utanför tvättstugan i somras. Den mådde varken bra eller hade något hem. Efter veterinärbesök bekostat av Djurfrämjandet fick katten både ett hem och ett namn. Nu heter hon Maja och bor i Tyresö hos fina Johanna.

Ett besök på Grönan har också hunnits med. Ivrigt påhejad av K14 (bästa åksällskapet!) åkte jag Insane, den nya tunnelbanan. Beskrivning: 75 sekunders dödsångest. Jag är för höjdrädd för att uppskatta sådant. Det var inte roligt. Det var vidrigt. Men jag fick en t-shirt av Nina som belöning för bragden, och den är fin trots att den är rosa.

Ser fram emot att tillbringa julen i sällskap av barn. Det känns mer som riktig jul då. :) För första året kommer det även att finnas en gran i samma hem som mina katter, vilket ska bli minst sagt intressant. Jag har avsagt mig all form av ansvar för granen och granpyntets väl och ve, utan håller mig till områden jag behärskar, som Kalle Anka-tittande och allehanda köksbestyr. Har köpt ett julpynt; en halmbock från Ikea.
Slagit in (hittills) 31 julklappar (fem människor och fem katter som mottagare) och skickat 24 julkort.

Så här i jultider kanske man tänker extra mycket på saker som sina nära & kära, givandets och emottagandets glädje, gemenskap, samhörighet och tacksamhet.
Min kloka syster och jag har haft anledning att diskutera ämnet tacksamhet.
På listan över saker från min uppväxt som jag är tacksam för (gentemot den föräldern jag huvudsakligen växte upp med) kommer tre saker. Vi hade alltid god, vällagad och varierad mat hemma. Jag fick rida och åka på ridläger. Jag har i vuxen ålder fått en hel del ekonomiskt stöd hemifrån.
På listan över saker jag är mindre tacksam över kommer TILL EXEMPEL att alla negativa känslor som ledsamhet, ilska, sorg, besvikelse, fysisk smärta etc alltid förringades eller viftades bort.

Hedo 5 år: "Mamma, jag är ledsen för att jag inte har någon att vara med på dagis.. alltså någon tjejkompis. Och killarna vill jag inte vara med."
Hedos mamma: "Jaha, och vad vill du att jag ska göra åt den saken, det är väl ditt eget fel?"

Samma lista: alla de miljontals kubikliter skuld och skam jag i vuxen ålder nästan drunknat i.
Hedo 8 år tjafsar om att hon inte vill gå och lägga sig en vanlig vardagkväll i början av december.
Hedos mamma: "Sluta upp med att bråka nu och visa lite tacksamhet i stället! Jag har julpyntat hela dagen och det är faktiskt ENKOM FÖR DIN SKULL det firas jul i det här huset!"
(ja, där dog den julstämningen för all tid framåt, ända tills jag i vuxen ålder bestämde mig för att reclaim the christmas)

Hedo 5 till 19 år gammal kommer inte överens med mammas nya man. (senare visar det sig att mamman anser att den 50 mil långa flytten till nya mannen var, med undantag av Hedos lillebror född 1995, ett enda stort misstag)
Blåmärken och svidande hud läker fort, men de ständinga verbala kränkningarna och den psykiska nertryckningen har gjort att mannen i Hedos värld upphörde att existera samma dag hon flyttade hemifrån. Han finns inte mer, punkt slut.
Hedos mamma: "Men sluta larva dig, du överreagerar, skärp dig, var lite TACKSAM för en gångs skull!"

Nej mamma, mycket är jag, men särskilt tacksam kan jag nog inte med gott samvete påstå mig vara.
Däremot tänker jag inte, som du, förgifta mig själv och min omgivning med den bitterhet och det missnöjet som genomsyrade vartenda ett av mina uppväxtår.


Om tacksamhet (liksom brist på detsamma) skulle jag kunna skriva ganska mycket.
Till exempel är jag inte särskilt tacksam gentemot de av mina lärare som alldeles säkert såg och visste hur dåligt jag mådde, en del till och med pratade jag med - men som inte gjorde någonting. En del lyssnade, men det var ju ganska uppenbart att jag hade behövt mer hjälp än så.
Jag hoppas skolvärlden ser annorlunda ut nu, nästan femton år efteråt.

Jag tror det var en händelse hösten 2000 som till slut fick mig att inse att jag måste flytta. En del av mig dog den dagen, och för att överleva flyttade jag så snart jag var klar med gymnasiet följande sommar.

Tacksam är jag mot de som hjälpt mig bygga upp min tillvaro här i Sverige. Ett evighetsprojekt måhända, men jag älskar det. Jag har världens bästa vänner, Syster finns kvar i Finland men är alltid nära.
Evigt tacksam är jag mot Närmstis, som jag kommer att älska så länge mitt hjärta slår. Hon är sannerligen en skänk från ovan (fast ingen möbel som man får i huvudet, alltså).
Em Malin Kattis Sara Louise Anita Råsa Mathias Vickie Lenie Mela Maria Ronnie Johanna Pia Katja Marianne Lwinda Carina Mari Mio Susanne x2 Simone Tiina Lisbeth.. ni är helt enkelt bäst!
Och, självklart glömmer vi inte katterna Ronja, Hobbe, Hodja, Ossian, Håkan, Hannibal (rip), Jossan (rip), Aki (rip), Kalle (rip), Donna (rip), Alma, Viivi, Pussel, Mort, Soja, Tofu, Zandor, Silas, Isis, Clea, Bastian, Etna, Monster, Zombie, Hades, Sibelius, Xhiobohn, Shira, Gaylord, Mårran (rip), Rally, Eskil, Åge, Melas 3 katter jag aldrig minns namnen på, Pipis, Maja, Molly, Trissa, Gråtass, Björntass, Bluey, Flamman, Lwindas 3 katter jag aldrig minns namnen på (förutom Arnold, som är en tjej), Agnes (rip), Egon (rip), Gismo, Molly, Noise, Gnissla, Mandy, James........ och hundarna Opus, Ada, Viper, TinTin, Bacchus..... (och Yoshi, oändligt älskad och saknad..)......och hästarna Nian, Vera, Duttan, Shilton, Nissen, Gullet, Lily, MillyMolly, Shimmer, Mirexo, Husar, Flozzie, Glim, Cemona, Enya..... alla får vara med, som synes.. :)

Jag mår alltså helt okej. Men jag har mycket att tänka på just nu, vilket visar sig i att nattsömnen inte vill infinna sig. Magen krånglar, jag har återkommande magkatarrer. Jag är trött hela tiden, som bakom en hinna.
Men med ett stöd och en inspiration som Nina, och en peppare som Jaqi, kan det inte gå annat än bra.

Lovar att blogga mer aktivt igen. Jag led av skrivkramp, eller nåt. Sen så har jag faktiskt inte så mycket intressant att säga hela tiden.