Hedokatt: kanelbullens dag

Äntligen, äntligen börjar det kännas som att saker och ting kanske är på väg mot rätt håll för mig. Har fått en lägenhet (ett FÖRSTAHANDSKONTRAKT! Mitt!), vilket självklart är en stor bidragande faktor. Nu ska jag "bara" ha tag i ett jobb också och komma på vad jag vill plugga och när (hösten 2011, beteendevetenskap på distans ser det ut som just nu iallafall).
Livet känns helt enkelt meningsfullt.

Jobbletande varvas med kattstallsvolontärande (det ger jag för övrigt aldrig upp!), teater en gång i veckan, Nina, vänner och annat.

Måste bara få bukt med en del grejer på insidan också, som min skitlåga självkänsla. Någon som har något bra tips? Eftersom jag är kategorisk och envis kan jag ju säga att jag fetvägrar läsa någon som helst självhjälpslitteratur, däremot har jag tänkt börja skriva en egen självhjälpsbok (eller rättare sagt ett anteckningshäfte) bara för mig själv. Citat, tips, strategier, allt är välkommet. Så sållar jag ut det jag tycker kan vara värt att pröva (lovar att inte vara alltför cynisk och skeptisk..) och jobbar med det.

Uppenbarligen själv (och med stöd av N + vänner), eftersom min samtalskontaktJÄVEL gjort sig oanträffbar sen i maj. Ska skicka ett brev till hennes chef imorgon och seriöst ifrågasätta hur de sköter jobbet på det där stället. Varje gång jag påpekat att det är väldigt jobbigt att ens behandlingsansvariga är helt otillgänglig får jag höra "men byt mottagning då". Javisst, men det är inte så lätt att byta hit och dit, det är skitsvårt att få förtroende för en ny behandlare, det tar tid, i mitt fall ÅR. Jag har haft samma nu ett bra tag och bortsett från att människan inte går att få tag i fungerar det bra. Varför ska jag då byta? Varför kan inte ledningen på hennes arbetsplats se till att de som jobbar där inte har alldeles för många patienter, så att de faktiskt har tid att jobba med de de har? Eller är det hon som inte kan säga nej? Var någonstans brister det? För brister gör det. Jag har hört andra patienter i väntrummet klaga på samma saker, gällande samma person. Hon har inget telefonnummer på jobbet, ringer inte upp när man lämnar meddelande i receptionen eller via sin läkare (som trots att hon också är väldigt upptagen faktiskt HÖR AV SIG inom rimlig tid efter att man försökt få tag i henne!), läser inte sin mail.. hur ska man få tag i människan? Röksignaler? Brevduvor? Telepati??
Usch, nu blev jag lite upprörd här. Kommer trots det att skriva ett mycket artigt och icke-aggressivt brev till chefen. Månne ett tecken på att jag lärt mig kanalisera min ilska till positiv energi? (ibland blir jag nästan lite stolt över mig själv, trots att jag vet att jag har en lång väg kvar att gå)
Av sommaren är det bara kvar minnen blott. Lägger upp några sommarbilder här. Inbillar mig att min blogg kanske blir intressantare med lite illustrationer..