en alldeles vanlig måndag

I fredags var jag på Stockholm Horse Show i Globen tillsammans med min vän Anita. Jag fick biljetter i förjulklapp av Ninisen. LYCKA!! Vi såg några hoppklasser, en islandshästtävling vi inte begrep så mycket av förutom att islandshästar är väldigt söta och har väldigt mycket man och svans, barbackahoppning (seriöst.. att hoppa nästan 190 cm barbacka.. jag skulle inte göra det med sadel ens!), stjärnstafett (Carolina Gynning hade absolut snyggast avsittningsteknik), en fantastisk pas de deux med en kamel (!) och ett arabiskt fullblod, invigningsshowen som innehöll vackra arabhästar, bedårande shetlandsponnyer, en frieserhäst, några fjordhästar och mycket mer. Dressyrkamelen var onekligen imponerande. Klockrena galoppombyten i varje, skolorna (öppna/sluta) var inget problem de heller, och så den underbart vippande överläppen som grädde på moset.

I lördags var tanken att jag skulle hjälpa till och julpynta hemma hos Nina, men eftersom jag vaknade med feber, ledvärk och förkylning blev det inte av. Var besviken som en barnunge och låg och grät och kollade på Cityakuten och grät och snorade och tryckte i mig Finrexin. Mår fortfarande inte helt okej men trycker i mig förkylnings- och värkmedicin för idag SKA jag kolla pynt, basta!

Första advent har alltså passerat, för egen del tämligen obemärkt, men ändå. Förra året myste vi järnet med glögg, pepparkakor och kollade på Tomten är far till alla barnen med sorkarna. Kanske kan göra om det den andra advent eller så.

Ser verkligen fram emot julen med alla dess element, såsom den utomordentliga traditionen som skapades förra året: FRU-JUL.

Känner mig lite småstressad och ofokuserad, mycket i skallen. Tankarna flyger omkring som fjärilar (malfjärilar? börjar ju få vita hårstrån) och vill inte riktigt landa. Skriver lite i mitt lilla skrivhäfte och försöker vara så strukturerad jag kan.

En positiv sak är dock att jag verkligen känner att jag ser fram emot min framtid. Vem hade kunnat tro det för, låt oss säga, två år sedan? Då hade jag bara blängt surt under lugg och sagt "vilken jävla framtid fan, din mamma är en framtid". Ibland när det känns som om jag bara stagnerar i min utveckling så behöver jag påminna mig själv om sådana saker. (utveckling förresten; jag är 28 år och JA, man utvecklas hela livet, men ibland känner jag att jämfört med t.ex. mina gymnasiekompisar är jag lite underutvecklad: alla har körkort och högskole-examen, en del har bostadsrätt och är sambo sedan tusen år tillbaka, några har barn, någon är gift, någon till och med skild, de flesta lever stabila vuxenliv med rutiner, själv har jag inget av det där - MEN jag har en hyresrätt, en fantastisk flickvän, goda vänner, världens bästa katter, frivilligt barnlös, SL-kort, studieplaner och gör mitt bästa med rutinerna ;)

Häpp, nu är det dags att hit the shower och dra på sig alla kläder jag äger för att pulsa ut i vinterkylan.