fragility

När isen krasar under fötterna när jag går genom en mer eller mindre öde novembermörk förort slås jag av tanken på hur bräckligt, sårbart allt är. För någon minut sen kände jag Hennes andetag mot min hals och hörde Hennes hjärtslag. Pratade en kortis med Syster i telefon, hörde hennes son i bakgrunden. Just nu har jag Hobbe i knät, Hodja sover hoprullad till vänster om mig. Ronja satt i mitt knä och Ossian lekte pole dancing med Håkan. Bonussorkarna K15 och T14 var hemma och pysslade med sitt. Mormor mår enligt uppgift från syster helt okej (hon var med om en olycka förut). Närmstis sitter hemma med tand-ont, men är välbehållen. Pappa och hans familj mår bra på sitt håll, likaså mor och äldsta lillebror (som snart fyller 15, stora grabben). Min morbror och hans barn, mina kusiner, mår också bra, liksom släkten i Tyskland.

(B4.. saknaden är närvarande hela tiden och jag hoppas av hela mitt hjärta att den lilla personens liv präglas av kärlek och trygghet i största möjliga mån)

Jag har en lägenhet, ett förstahandskontrakt som är MITT. Det är en enorm trygghet. Nu vågar jag tänka Framtid som i studier, som i planera livet mer än 24 timmar framåt åt gången. Terapin fungerar tillfredsställande och jag har en bra kontakt med Arbetsförmedlingen. Det är snart jul och jag längtar otåligtsomettbarn efter att få börja pynta och skriva julkort och slå in klappar.

En sällsam känsla av relativ trygghet har smugit sig på. Jag tänker inte gå omkring och oroa mig på förhand över allt jävelskap som kan hända, saker som jag inte kan påverka. In case of istid, atomkrig, armageddon och ragnarök får det helt enkelt lösas när det är aktuellt. Jag gör mitt bästa för att försöka behålla alla bra saker i mitt liv, tar inget för givet, tar hand om mig själv och de mina så gott jag förmår. Men ändå.. man har ju allt och alla bara till låns. Livet är så bräckligt och det skrämmer skiten ur mig ibland!