until it sleeps

Ibland är mörkret mörkare än det brukar vara och då letar det sig in i mitt sinne och mina tankar, trots att jag gör mitt bästa för att hålla det på avstånd. Numera går det oftast bra, viss vardagsoro finns alltid men det är på en hanterbar nivå. Konkreta saker som jag vet hur jag ska hantera, som jag har en strategi för. En enkel strategi. Handlingsplan --> handling --> konsekvens. Förutsägbart och tryggt. Gör jag det jag ska, blir resultatet det det ska. Mycket bra.

Har äntligen upprättat en handlingsplan med min prat-tant. Vi hade en förut också men den var alltför diffus för att kallas vare sig handling eller plan. Nu har vi gjort en ny och jag har preciserat vad det är jag vill ha hjälp med.

Ju "friskare" jag har blivit desto tydligare är det hur fruktansvärt låg självkänsla jag har. Har ett bekräftelsebehov stort som en kontinent och "too much is never enough" är mer regel än undantag. Men sanningen är ju att ingen kan fylla det där svarta hålet i mig förutom jag själv. Om jag bara visste hur? Jag intalar mig själv att jag är bra, att jag kan, att jag duger, att jag får. Ibland tror jag på det och blir glad. Men likt förbannat sitter det en liten djävul på min vänstra axel och sår frön av tvivel i mig. Det är som om min åsikt gällande mig själv (märkligt - i alla andra sammanhang är jag ju oftast tvärsäker på att jag har rätt..) inte räknas lika mycket som andras åsikter om mig själv. Vad spelar det för roll om jag tycker att jag är jättebra om de jag bryr mig om har en annan åsikt om saken?

Jag kan älta det här i timmar. Eller rättare sagt; jag skulle kunna älta det här i timmar om jag gav mig själv tillåtelse till det. Det gör jag inte, för jag vet att det inte leder någonvart. Funderar på vad jag ska skriva i min självhjälpsbok (den jag skriver åt mig själv). Har tänkt väldigt mycket på vad jag ska skriva i den, men har inte vågat än. Tänk om jag skriver fel? Störtlöjligt egentligen.. att tänka så. If it works, play it and fake it 'til you make it liksom.

Varför är jag så osäker?!

Ibland (ofta) är jag galet trött på mig själv. Dessa tankar suger verkligen ur all tänkbar must, ork och energi ur mig. Energi och krut jag borde lägga på andra, mer handfasta saker. Hålla igång mig, ta mig från punkt a till punkt b. Beta av listan.

Utåt sett är jag rolig, rapp i käften, allmänbildad och hyfsat trevlig. Jag är hjälpsam, omtänksam och bjuder på mig själv. Låter ju jättebra, eller hur? Men allt bottnar ju i mitt bekräftelsebehov, och jag blir så äcklad av mig själv ibland, inte för att jag förställer mig för det gör jag inte, men för att jag har så svårt att slappna av och inte tänka på att prestera hela tiden. Som att jag tror att jag inte får vara med om jag inte är alla mina bra egenskaper till max hela tiden.

Bokstaven S innehåller många ord som är närvarande för mig i varje andetag. Sorg, saknad, smärta, skuld, skam. (ilSSSSka?)

S innehåller självklart även fina ord. Samhörighet, symbios, systerskap.. sovmorgon.

Acceptans börjar på A och Öppenhet på Ö. De börjar och avslutar alfabetet och däremellan ryms såväl allt jag kämpar för att göra mig fri ifrån som allt jag har erövrat, omfamnat och strävar efter. De bra sakerna är många och deras närvaro påtaglig, men oron att inte duga slukar mig inifrån.

Framsteg? Bakslag? Sidoskutt? Allt på en gång.

Smått rastlös och orosäten lägger jag huvudet på en av de sju kuddarna i min säng. Katterna är inte sena att inta sina platser i min omedelbara närhet. Till deras mjuka tasstramp och lågfrekventa spinnande, och med hjälp av tio milligram Stilnoct, sluter jag ögonen och sover tills arla morgonstund imorgon, för då kommer kakelmannen och ska kakla om mitt kök.

So be it.