Snälla, var TYST! - om att leva med audiell hypersensibilitet

Jag är en 29-årig kvinna som för två år sedan fick diagnosen Aspergers syndrom efter genomgången neuropsykiatrisk utredning. Initialt fanns misstanken om ADD, främst eftersom jag var otroligt ljuddistraherad. Mycket av min problematik går att härleda till ljuddistraktioner. Koncentrationssvårigheter, irritabilitet, huvudvärk, ångest - allt detta kan utlösas av ljud.

När utredningen var klar fick jag vet att jag inte alls hade ADD, ADHD eller någon liknande funktionsnedsättning, utan Aspergers syndrom. Min extrema ljudkänslighet fick i stället sin förklaring i den ökade känsligheten för sensorisk överstimulering som är kännetäcknande för många personer med Aspergerdiagnos. Detta innebär ökad känslighet för beröring, dofter, ljud, smak och/eller synintryck, i mitt fall alltså ljud.

Den svenska filmen "I rymden finns inga känslor" handlar om Simon, en ung man med Aspergers syndrom. Han har en stor pin på sina kläder där det står "Rör mig inte, jag har Asperger". Detta kan uppfattas som en lustig detalj och ett måhända överdrivet understrykande av sin särart, men jag önskar ofta att det vore legitimt att bära en liknande pin med texten "TYSTNAD tack, jag har Asperger". Personligen skulle jag gärna byta med Simon eftersom hans hypersensibilitet är lättare att kontrollera. Hans fysiska sfär är hans privata, medan min ljudsfär tillhör alla omkring mig. Det finns ingenting som heter privat ljudzon. Jag kan inte kräva att alla i min omgivning alltid ska låta så lite som möjligt.

I någon mån kan jag själv kontrollera mitt ljudintag, men det är långt ifrån tillfredsställande. För att inte störas av mina grannar (de grannarna jag har nu är ganska tystlåtna av sig, men det går inte att undvika helt att man hör varandra i viss mån ändå) går jag ofta omkring med öronproppar hemma. Att sova utan öronproppar är helt uteslutet för mig. Ett alternativ till öronproppar och den tystnaden de skänker är att istället lyssna på ljud jag valt själv, t.ex. musik. Detta använder jag mig av när jag måste åka kollektivt (vilket i mitt fall oftast innebär tunnelbana). Jag tar mig ingenstans utan min iPod med tillhörande hörlurar.

Att maskera omvärlden med andra, självvalda ljud fungerar dock inte alltid. Eftersom jag inte vill skada min hörsel är jag noga med att inte lyssna på musik med alltför hög volym. Vissa ljud tränger alltså igenom iallafall. På tunnelbanan är det till exempel ett enormt problem för mig att hamna i samma vagn som dessa glada "musikanter" som oftast spelar fiol eller dragspel, för att sedan gå omkring och tigga slantar av passagerarna.

Behöver jag säga att disharmonisk (tyvärr är ju dessa musikanter inga filharmoniker direkt, men jag tror inte det skulle spela så stor roll även om de var det) musik, särskilt stråkmusik, i slutna utrymmen (såsom en tunnelbanevagn) är rena rama ljudtortyren för mig? Tro mig, det går inte att maskera eller tänka bort dessa ljud. Ibland är det långt mellan stationerna och det finns ingen möjlighet för mig att byta vagn (TEKNISKT SETT är det inte jag som ska behöva byta utan de - det är inte tillåtet att spela musik ombord på kollektivtrafiken, eller rättare sagt så är det det efterföljande tiggeriet som är förbjudet). Huvudvärken kommer som ett brev på posten, eller snarare som ett express-sänt sms. Den kommer på ett ögonblick. Det känns som om någon skär med kniv rätt igenom mitt medvetande. Med huvudvärken kommer ångesten och med ångesten kommer den totala förlamningen. Vid nästa station är jag kanske inte förmögen att byta vagn.

Ibland säger jag till dem. Ofta artigt och ursäktande, försöker förklara. Men efter att gång på gång ha fått slängt i ansiktet att jag är en j-a rasistfitta som inte borde vara så förbannat överspänd utan låta folk spela sin musik ifred (av både musikanter och medpassagerare) har det hänt att jag inte är så trevlig längre.

Missförstå mig inte - om de vill stå och veva på sitt instrument för att få tillgång till folks växelmynt får de hjärtans gärna göra det för min del, men inte i ett slutet utrymme. Det finns säkert en massa bra gator och gathörn inne i stan som inte är upptagna av gatumusikanter.

Förutom höga ljud i slutna utrymmen (nej, jag går inte på krogen eller olika klubbar heller, och på bio har jag helst öronproppar på mig) störs jag av så gott som alla "onödiga" ljud som finns: högljudda (barn)röster (eftersom de är gälla), folk som sitter och knappar på sina mobiler utan att ha stängt av ALLA ljud (knappljud samt spelljud, samt gud förbjude att de börjar spela musik utan förlurar......), folk som visslar/nynnar/trallar/sjunger för sig själva/harklar sig återkommande, knäppande med finger- och tåleder, högljudda gälla skratt, "hångelljud" (ni vet de där smackande lätena), högljutt tangentbordsknatter, olika knarr- och knirkljud... listan kan göras oändlig.

Missförstå mig inte - jag vill inte förbjuda andra människor att låta, skratta, spela, sjunga, LEVA. Men min överkänslighet är inget jag vare sig kan tänka, träna eller medicinera bort. Är jag trött eller har huvudvärk eller ångest blir jag naturligtvis extra känslig. Vissa dagar tål jag i princip ingenting, andra dagar går det bättre. Jag blir väldigt trött av all form av ljudstimuli, samtidigt som jag älskar musik, att titta på film, gå i skogen och lyssna på naturens ljud, träffa mina vänner och skratta och ha roligt med dem. Det är en inte helt lätt balansgång och det är inte lätt att förklara för omvärlden varför ett ljud jag inte reagerade på för en vecka sedan gör mig galet irriterad idag.

Om det fanns en behandling eller en medicin som gjorde mig fri från detta skulle jag inte tveka en sekund att tacka ja till den.

Anledningen till att jag skrivit detta är mest för att jag ofta får frågor om min ljudkänslighet. Jag ska även skicka delar av denna text till SL (Stockholms Lokaltrafik) eftersom de ger blanka fan i problematiken med tiggarmusikanterna i kollektivtrafiken.

Jag vill inte bli daltad eller pjåskad med eller kräva att min omvärld ska anpassa sig efter mina behov. Att få sätta dessa tankar och känslor svart på vitt har mest varit för min egen skull. Ibland kan jag behöva påminna mig själv om att jag inte är en överspänd diva som tyranniserar min omvärld med mina önskemål om en mer dämpad ljudmiljö.

(här skulle jag egentligen ha haft en riktigt bra slutkläm, men kom ärligt talat inte på någon)