the show mustn't go on

Hej, jag heter Anna. Trevligt att råkas, det var ett tag sen. Hur är det med dig? Jaså bara bra, det var roligt att höra. Med mig? Ja, du, det är mycket nu och det är både upp och ner och bra och dåligt och stressigt och..

Orkar du inte höra? Får du något flackande i blicken, säger att det vore trevligt att ta en fika någon gång men hör aldrig av dig? I såna fall önskar jag dig all lycka till i livet, men en del av mitt kan du inte vara just nu.

Trött på att hålla inne, hålla tillbaka, hålla ihop. Nog nu! Det är stress, det är tårar, det är ångest, det är oro, det är saknad. Det är saker som fattas mig. Allt omkring mig är påminnelser. Jag vet att det bästa botemedlet heter tid, och det tänker jag ge mig. Tid att tänka, reflektera och framförallt prioritera. Jag har ett liv nu, ett mål, en strävan - som jag ska klara av. Samtidigt som jag brottas med både stora och små demoner.

Vill du hjälpa mig? Stå vid min sida vid de stunderna det brister, för att sedan glädjas med mig när jag åter reser mig och fortsätter? Bra. Du är välkommen. Svik mig inte, för jag kommer att tillåta mig själv att våga lita på dig.

Ingen mer show. Inget mer överslätande, förenklande. Inte av bekvämlighetsskäl vare sig för min egen eller andras skull. Nu är det Livet som gäller, mitt liv, och jag tänker inte kompromissa med det längre. Jag är viktigare än så.

Nu är allt på riktigt, ännu mer än förut. Skal, masker, skydd - bort med dem. Ibland förbannar jag den verbalitet som getts mig som gåva. Den gör det alltför lätt för mig att vara till lags, vara rolig, vara intressant. Jag skiter i det nu, är hellre tyst. Den som vill veta vad som finns bakom får anstränga sig lite för att hitta det som finns. För det finns. Inte för vem som helst, inte när som helst. Inte till vilket pris som helst.

Från och med nu är jag synlig